När Ulrika skriver ett inlägg på min Facebook-sida och säger att jag ska sätta på kaffe för hon snart är hemma, då djävlar sätter jag på kaffe!

På morgonen får hon bara snabbkaffe, för jag är alldeles för trött för att mecka med den där apparaten i sju timmar för något jag kan göra på en minut - men på eftermiddagen, DÅ får hon go-kaffe!

Så jag visslar lite för mig själv i köket, mäter upp kaffe och donar, och sätter igång apparaturen. Jag väntar lämpligt antal minuter innan jag tar fram muggar, och börjar förbereda för upphällning. Fast när jag tippar kannan, så kommer det inte ut en endaste droppe av det bruna guldet. 

Det slår mig ganska snart att så är fallet för att jag helt sonika har mätt upp kaffe och tryckt på power-knappen. Det där med att hälla i vatten kändes onödigt. 

Nu står Ulrika och stampar av otålighet medan jag häller upp vatten, så jag måste säga till henne på skarpen att sitta ner och vara tyst så jag får koncentrera mig. Och sen var det klart! Äntligen kaffe, tänkte vi.

Men vi räknade inte riktigt med min förmåga att vara inkapabel till att tänka igenom saker. Jag hade mycket riktigt hällt i vatten, precis som jag hade planerat, sedan gått och satt mig och väntat. Ulrika föreslog snällt att kaffet kanske går fortare om jag trycker på power-knappen också. Sedan skrattade hon mindre snällt.

Detta kaffeäventyr som skulle ha tagit fem minuter tog således minst tjugo. Minst!

Det är då bara knas i Blåkulla!

Jag älskar Wordfeud. Jag menar älskar. Det är uppe där med morgonkaffe, morgoncigarett och morgonsex. Ibland får jag svårt att hinna med jobbet för det är olidligt spännande och jag måste vinna. Jag är givet en lika graciös vinnare som förlorare (eller jag antar det, det händer så sällan...)

Hursomhelst. Idag fick jag lite extra fart på det - vi gjorde en liten insats.

Om ni tänker er lite som Herren på täppan, om ni lekt det. Den som knuffar ner den andra bestämmer. I det här fallet under en begränsad tid som infaller på natten. Då glödde hjärncellerna, ska ni veta. Satan, vad jag ville vinna.

Fast satan vad jag förlorade! (väldigt otippat!)

Hur som helst. Nu är jag ägd i dubbel bemärkelse och får nog snällt stoppa en boll i munnen och spela med...

Fast att nu är det officiellt - man KAN inte hitta kombinationen bra sex, bra man.

Bra man - dålig sex.

Bra sex - dålig man.

Denna empiriska studie var lång och omständlig, men nu är den äntligen färdig.

Slutresultatet?

Vem bryr sig, så länge man får ligga?

Nu har jag gjort färdigt min elfte jobbdag i rad, och imorgon är jag ledig innan jag börjar en jobbhelg. Mitt liv är fantastiskt innehållsrikt. Det innehåller i alla fall en hel del nakna rumpor, fast inte på ett bra sätt - även om det betalar sig. 

Fast jag fick en trevlig överraskning på jobbet idag, lunchhångel - levererat! Sådant tycker vi om. Speciellt när solen skiner och vinden blåser i håret och det doftar iskall höst. Ni vet den där krispiga sorten som letar sig in i näsan och klarnar upp allting i huvudet och lägger sig som ett lager av friskhet runt hjärnan. Det är då man ska ha en hand runt nacken och varma läppar mot sina. 

Det är faktiskt vad jag ska ägna min lediga dag åt också, för det är jag värd!

Man ska tycka om Jenny, det behöver hon!

Puss på Er!

Idag tänker jag bara fylla mitt inlägg med värme och kärlek till alla som tycker det är jobbigt med höst. En stor kram, värme och en burk med solsken. Fy satan vad ni är bra, glöm aldrig det.

Måndag. Tisdag. Onsdag. Torsdag. Fredag. Lördag. Söndag.

Det är de dagar jag har jobbat den här veckan.

Då undrar ju jag genast hur jag har hunnit med allt det där andra jag har hållit på med. eller framför allt hur jag har orkat hålla på det det där andra. Jag kanske besitter någon form av superkrafter trots allt.

Fast igår kväll, då låg jag i soffan och grät ögonen ur mig till någon vansinnigt fånig film, så jag tror det här jobberiet har påverkat mig lite. En aning liksom. Men imorgon kör vi igen. Skam den som ger sig. En flitig myra får en stor stack. Man är vad man sover. Ja, allt det där.

Nu ska jag sova, innan jag börjar gråta igen.

Nästa gång jag tycker det är en bra ide att gå ut och dricka öl och sjunga karaoke efter en fem-dagarsvecka då jag dessutom ska jobba hela helgen, så kan väl någon smälla till mig i huvudet riktigt, riktigt hårt?

Ögonen gör ont och allt kaffe i världen kan inte rensa bort tröttheten och skammens flashbacks som envisas med att poppa upp. Där ölen går in går vettet ut. Där Jenny går ut går vettet in. Vi möts aldrig.

Och det värsta är faktiskt skammen! För i jösse namn, vad håller jag på med? Jag ska sluta, omedelbums och ögonaböj - det blir fan inget mer med det här. För en sak ska ni ha djävligt klart för er - självsäkra män är det sexigaste som finns! Nervösa, trevande och ursäktande - not so much. Såattehh, härrå!

True Story.

Vet ni vad som gör mig sur?

HELA sommaren har jag jobbat. Varje dag nästan. Jag har klivit upp i ottan, släpat mig till stationen och jobbat. Ni har legat hemma och sovit och jobbat på inget annat än solbrännan. Men jag har inte klagat en enda gång, jag har tappert trampat på, som en robot. Så duktig är jag.

Nu, är ni tillbaka från semestern, och tar upp ALLT mitt utrymme! På tåget, på vägarna, överallt annars. ÖVERALLT.

Det finns ingen plats för mig i världen och jag är inte ett dugg imponerad. Jag har slitit, så ni ska lämna plats åt mig. Okej?

Bra. Tack. Fuckers.