Jag har sms;at med 118 800.

- Vem är Jenny Abrahamsson?

- Jenny är en försynt, härlig ung flicka som är så omtänksam mot sin familj och vänner att hon ofta glömmer bort sig själv. Hon är duktig i skolan och skötsam som få. En riktig svärmorsdröm är vad hon är. Kanske inte den som sjunger högstn på fester och brölar och för liv, men alla behöver ju inte vara det. En mycket sympatisk, ung flicka med andra ord!

True story!

Jag tänkte jag skulle vänta med att blogga om kryssningen tills jag hade lite bilder - men av någon märklig anledning, så FINNS det inga bilder. Huruvida det beror på att de har funnits, men raderats, eller om alla helt enkelt var för upptagna med annat för att knäppa kort - det är oklart.

Men vi kan väl ia lla fall säga som såhär, att jag och tjugo över fyra inte längre umgås. Alltså, jag VEt att det betyder att man har ätit färdigt, men i min värld betyder det också att jag inte vill ha mina bestick slängda över hela tallriken, utan jag vill ha dem snyggt och prydligt. Tjugo över fyra. Så jag och servitrisen var oense om huruvida jag hade ätit färdigt eller inte. Jag hade faktiskt ett ägg kvar!

I övrigt så lekte vi Titanic - dock utan sången, vi sjöng inombords, left our socks on och sjöng karaoke. Jag tror det enda vi inte gjorde var att sova. Jag är fortfarande bara en trekvartsmänniska. Men snart så! Då är jag tillbaka och i fin form!

Tur!

Nu ska ni få ett ovärdeligt recept på hur man gör en hemmagjord giljotin.

Ta en gammal äcklig bokhylla från sjuttiotalet, med lika äckliga glas-skjutdörrar. Ta sedan en Ulrika som insisterar på att vi ska bära ner den till grovsoprummet, blanda de här två, ta med dem i hissen ner, släpa den äckliga bokhyllan bort till soprummet. Sedan kommer den trixiga delen.

När du tippar den över kanten, så lägger du överdelen på din tumme på kanten, vinkla sedan bokhyllan nedåt så den äckliga glas-skjutdörren dras ner av gravitationen i hundra kilometer i timmen, justera sedan din tumme så att glasdörren landar på nagelbandet.

När detta är färdigt, släpp bokhylledjäveln och gör en smärtdans och tåra ögonen medan du använder alla svärord du kan tänka på. Sedan börjar du må illa och önska att du var död.

Färdigt!

Är det några andra kroppsdelar du önskar förstöra, så kan du lägga dem på kanten istället, men jag rekommenderar nagelbandet - det gör ondast.

Det är underbart att vara Jenny. Tur jag är snygg i plåster.

Det här är min fru Caroline. Jag skulle inte leva en dag utan henne, men klarar inte av en dag till med henne. Vi träffades den sextonde Mars tvåtusensju, och det var kärlek vid första ögonkastet (I alla fall för henne, jag drack några öl först...) Hon lurade mig till Wales för vi skulle gå på en "jättekul Celtic-festival med massa snygga män och öl". När hon väl hade fått dit mig, så "måste de ha flyttat den till någon annan helg, men nu är du ju ändå här...". Ja, ni fattar.

Vår första helg innehöll jelly-shots, tatueringar, havet, Boten Anna, kebab och disco. Det är svårt att inte bli kär då.

Tiden som följde, den där smekmånaden. Den var fin. Hon kallade mig bedårande, jag lyssnade på vad hon sa och avbröt inte. Jag gav henne te på sängen tros att hon inte fullgjort sina äktenskapliga plikter kvällen innan... det var fin, helt enkelt. Men allting har ett slut. Så även fint.

Borta är bedårande. Borta är mina öron. Nu är det "dum i huvudet", "gör du inte som jag säger så bränner jag ner ditt hus!", "jag fejkade. Hela tiden!", "Den där maten du lagade som jag sa jag älskade - det gjorde jag inte. Den smakade lammkofta!"... Men vi hänger ihop ändå. Trots att jag har flyttat ihop med min älskarinna och lever lyckligt på annan ort, så finns hon kvar, den där frun. Så allt det fina är inte borta, nej, nej.

Anledningen till det här sentimentala inlägget är att jag har gått igenom min inbox, och hittade alla brev från när vi först träffades. Jag tänkte dela med mig av ett, som vi skrev tillsammans. Om oss själva, precis i samma ödmjuka anda som vi gör allting annat.

Vi står för föränderlighet och anpassning. Vi är snabbtänkta och rörliga. 
Det är alltid ett misstag att utmana vår intelligens och talförmๅga för vi kan 
prata oss in i och ut ur situtaioner hur lätt som helst. Vi tänker mycket snabbt, 
kan vara bitande ironiska och vi är smartare än de flesta andra människor.
 
Vi är för det mesta roliga att umgås med, och vi sätter krydda på vilken
tillställning som helst. Vi har ett stort behov av omväxling och avskyr 
rutin och regelbundna vanor. Det är om๖jligt att få oss att anpassa sig till några
andra regler än våra egna.
 
Det som däremot kan ligga oss lite i fatet är att vi också kan vara rastlösa 
och flyktiga, oförutsägbara, opålitliga, ytliga i kärlek och mognar inte alltid, 
är ofta en dubbelnatur, har många oavslutade projekt, är ombytliga, otåliga, 
sluga, nyfikna, ostadiga, hycklande, har svårt att tygla nervös energi, lever på 
våra nerver, ytliga, skvallerbyttor.
 
Fast i det här fallet var det kanske mer att vi råkade vara samma stjärntecken. Huruvida vi har snott texten rakt av, eller om vi har lagt till saker själva är lite oklart. Det är ju faktiskt väldigt länge sedan!

Hur som helst. Caroline, me luvs you mer än kaffe, men inte riktigt lika mycket som ligga. Hoppas vi får många fina år till, och nästa årsdag vill jag ha en parfym. 

Puss på dig! 

När man har tittat på CSI Miami så är man sned i flera dagar efteråt. Kan ingen lägga den där rödhåriga i en sträckbänk?

Jag och Ulrika har försökt fastställa om det heter "mjölktEtra" eller "mjölktÄtra". Jag säger uppenbarligen det rätta, men hon envisas med det som är helt fel!

Jag såg chansen att avgöra det en gång för alla i fredags på tunnelbanan då en äldre man satt och såg hjälpsam ut bredvid oss;

- Du. Hur säger du, säger du mjölktEtra eller mjölktÄtra?

- Jag säger Pilsner!

- Hmm. Fast du menar säkert pilsnertÄtra, eller hur?

- Ja, precis.

Där tyckte jag att jag hade segrat. Jag slog klackarna i taket och dansade runt vagnen medan jag hade ett stort L i pannan bara för Ulrika. Fast hon hade genomskådat gentlemannen och lurade honom genom att säga;

- Fast egentligen menade du pilsnertEtra, visst?

- Ja! Precis!

Tillbaka på ruta ett. Tur. Så alltså - hur säger man egentligen?! Och tänker ni säga tEtra, så kan ni bara hålla tyst, för det är fel, okej?

Tur jag inte är arg. Alls. Jättetur.

Jag behöver någonting att ta ut all min ilska på. Jag tänkte min fredagsdate hade varit bra, men då ska han gå och vara upptagen. Har människor ett liv mellan jag finns i deras liv? Tydligen. Jag tycker inte om det, det ingår i min plan att bli världshärskare att alla ska lägga sig framför mina fötter och göra som jag säger. Vi hade ju kommit överens om det. Eller jag hade kommit överens om det, men det borde räcka.

Jag fick en djävla sketen förbannad djävla skitparkeringsbot. Inte för att jag inte fick stå där jag stod, nej nej, DET hade varit dumt. Nej, jag fick en för att tillståndet låg i dörrfickan för där tyckte jag det låg bättre så det slapp åka runt på instrumentbrädan och irritera mig. Där fick jag för att jag var fiffig. Nödvändiga pengar att betala tillbaka till staten.

Nu försöker jag andas. In och ut. Jättesakta. Låååååångsamt. Snart kanske jag kommer ihåg det utan att instruera mig där när jag ska dra in och ut. Snart. Kanske.

In.

Ut.

In.

Ut.

Parekeringsdjävel.

När man tar med sig Ulrika på after work efter jobbet så kommer man inte hem förrän dagen efter med huvudvärk och träningsvärk. Fast å andra sidan släpade jag med henne på min date med schizo-mannen, så vi kanske kan kvitta det? Fast daten var inte så dålig, vi sjöng sing star och hånglade. Jag kände mig vansinnigt bra när jag gick ut på balkongen imorse och möttes av ett femtiotal barn som hade friluftsdag. Det var inte alls tydligt att jag knappast var skogsmulle. Det är härligt att vara ung och fri!