Idag har jag varit blind. På riktigt. Ögonen är knallröda och svullna och känns som de är nedtryckta i ett par askor som är fem storlekar för små. Jag kunde inte ens jobba. 

Så jag gjorde det enda rätta, la gurkskivor på ögonlocken och lade mig och lyssnade på TV. Det är jobbigt då. Jag är lite som barn, jag tycker inte om att blunda, för det känns som om jag missar allt som händer i världen. Så det varade inte så länge.

Sedan tittade jag på Jag saknar dig. Den som är gjord på boken av Peter Pohl. Jag har läst boken en miljon gånger, och varje gång blev sidorna skrynkligare för alla tårar. Filmen var ÄNNU värre - alltså, jag grät som om det inte fanns någon imorgon, och det sved som satan i ögonen av att gråta, så då grät jag ännu mer för det gjorde ont. Till slut hade kudden skrynklat ihop sig och jag fick nog slut på vätska i kroppen, för tårarna sinade. 

Nu dricker jag kopiösa mängder hasselnötskaffe och tycker kopiöst synd om mig själv. Så snart vätskebalansen är återställd, så kommer jag säkert att börja gråta igen. 

Det är underbart att vara Jenny. Alltid.