Keratit, sa läkaren. Hornhinneinflammation. Gå till ögonspecialisten.

Ögoninfektion, sa jag. Ge mig antibiotika.

Keratit, sa han igen. Du bör ha en specialist som tittar på det.

Infektion, upprepade jag. Du är specialist på antibiotika.

Keratit, envisades han. Här är en remiss.

Så jag kapitulerade. En stund. Invaggade honom i falsk trygghet att jag lyssnade. Fast jag åkte till specialisten, men de var så dumma, så jag åkte hem igen. Och gick tillbaka till läkaren.

Infektion, menade jag. Ge mig antibiotika.

Om du förlorar ögat, så tänker inte jag ta något ansvar för det. Bara så du är medveten om det.

Om jag förlorar ögat, så ska jag villigt erkänna att jag hade fel, jag lovar.

Och sedan fanns antibiotika. Och ögat blev bättre. Och jag blev mycket nöjd med mig själv att jag var smartare än läkaren.

(I just den vevan kom det fram att det faktiskt var allergi och varken keratit eller infektion, och att anledningen till att det blev bättre var att jag slutade använda mitt smink som jag var allergisk mot, så alla hade fel och allt jag behövde var ögondroppar, men nu är det bra igen och jag har slutat se ut som en gris som har varit i slagsmål!)