Jag kan i normala fall dricka litervis med alkoholbaserad dryck, dansa stora delar av natten, komma hem på morgonen och sova några timmar. Sedan är det full fart igen. Inga problem.

Igår spenderade jag min lördagkväll med den här damen;

Idag känns det som om jag har blivit överkörd av en ångvält, och helst av allt skulle jag vilja sova hela dagen. Minst! Undra just vad di där små besitter för procenthalt?

"At my signal, unleash hell."

Den gick på TV inatt. Jag har inte sett den på flera år, men han är fortfarande fruktansvärt avtändande när det hänger en decimer lång snordroppe från hans näsa. När han sedan kletar den över hans stackars döda frus fötter, så mår jag illa. Det tar liksom bort fokus från det hemska som är slakten på hans familj. Eller det kanske bara är jag som känner så? Om man är så snygg som honom så kan man inte tvätta sig på flera år när han har snorat ner en? Jag kan inte ens skriva om det utan att hulka. Inte gråthulka, alltså. Det andra.

Men det var inte det jag skulle berätta. Men någonstans ungefär där han sa det där som inlägget började med, så trampade jag på en glasskärva. Det sitter någon centimeter nedanför lilltån på höger fot, och den vägrar komma ut. Efter några halvhjärtade försök att pilla ut den igår - som bara resulterade i att peta in den ännu längre - så har jag gett upp. Nu tänker jag vänta på att den vandrar runt min kropp i blodet och kommer ut genom näsan om en vecka, samtidigt som jag gråter av smärta varje gång jag måste stå på foten.

Jag kan inte låta bli att undra om det var helvetet han pratade om. Jag tror det.

(Mamma, det här behöver kanske inte du läsa... och Mattias - ja, jag VET. Schh! Och Sara - inte vara orolig, jag har minst fem liv kvar. Minst! Och pappa - det här är bara lögn, detta hände inte alls, och verkligen inte med din bil. Absolut inte!)

Alltså, det här med att köra bil. Jag kommer ihåg innan jag fick körkort så tänkte jag att det var den lättaste saken i hela världen. Man bara sitter där och väjer för alla faror och tittar på utsikten. Ibland känns det lite som om jag inte riktigt hat släppt den tanken.

Jag har fobi för att köra över broar. Jag är livrädd att köra ner i vattnet och drunkna, så rädd att jag måste stänga mitt medvetande för den här fruktansvärda möjligheten. Detta gör jag på det enda möjliga sättet - jag blundar. Ibland har jag kört över höga kustenbron, och då måste jag tjuvkika ibland, för den är lite längre än mitt ögonmått. Det här är ju inte vettigt på en fläck, det VET jag. Men jag vet en himla massa saker, men det hjälper föga när min kropp får selektiv hörsel när det kommer till hjärnans signaler.

Men eftersom den här reaktionen har varit begränsad till endast broar, så har det gått ganska bra. Hittills. Men idag upptäckte jag att det här händer även i andra situationer, och det är lite värre. Jag skulle åka och hämta pappa från träningen, och då åker man en lång, lång raksträcka - sån där väg där man inte behöver tänka så mycket, Men nu är det massa vägarbeten och tillfälliga justeringar så man måste liksom fokusera. Inte dagdrömma. Jag var halvvägs till altaret med Colin Firth när jag bara hör massa tutande. Jag vaknade till och tittade mig runt för att se vad som hände. Det visade sig att det var jag som hände. Helt plötsligt var jag ensam mitt i vad som verkade vara en fyrvägskorsning. Och det var det. Jag hade kört rakt igenom rödljusen som var rödare än självaste rödluvan. Just då, så insåg jag att jag faktiskt hade registrerat att det var rött. Och min hjärna hade sänt ut en signal till foten att trampa på bromsen. Det kommer jag ihåg. Men foten hörde inte, och stannade bestämt på gaspedalen som om den stod över alla regler och fick göra lite som den ville bara för att det var fredag.

Så där stod jag. I mitten. Sjutton andra bilar stod och tutade och kallade mig för gud vet vad, och man kan ju tro att jag ödmjukt skulle gestikulera fram en ursäkt och smyga vidare. Ja, det var helt klart vad jag hade för avseende att göra. Istället blundade jag. Och körde rakt fram.

Men jag frågade faktiskt mig själv om jag hade fått körkortet i flingpaketet. Det hade jag inte.

Nu vill jag tro att det här var sista gången. Att jag har lärt från mina misstag. Jag är helt övertygad om att det är vad alla tror, för tittar man på historien, så är jag lite känd för att göra det. Ja, så säger vi.

Inre monolog på min balkong igår.

- Nej, nu får jag sluta!

- Ja, det får jag.

- Men sluta då.

- Vadå jag? Varför måste jag sluta?

- Men vi är båda du, jag är bara den förnuftiga.

- Om du nu är så djävla förnuftig, så kan väl du sluta?

- Jag försöker, men du är starkare än mig.

- Du kunde inte ha tillbringat all den där fritiden jag ger dig med att gå till gymet kanske?

- Vilken djävla fritid?! Att hålla reda på dig tar all min tid.

- Jag tänker inte ens kommentera det där.

- Sluta nu! du kommer ångra dig imorgon!

- Imorgon är en annan dag.

- Imorgon är en annan dag som är precis som den här dagen. Jag är som en hamster.

- Ja, spring hamstern, spring medan jag gör färdigt det här.

- Jag ger upp. Gör vad du vill, men när du ångrar dig imorgon så finns inte jag här.

- Vad skönt! Äntligen lite lugn och ro.

- Fine!

- Fine!

- Jag går nu.

- BRA!

- BRA!

- Jag kommer inte tillbaka.

- Du sa det.

- Sista chansen!

- Men GÅ nu och låt mig få hångla ifred!

Hej vin, hejdå förnuft. Gulligt.

Varför är det så att de där dagarna när man mest behöver en kram så hamnar man mitt in arga människor, sura människor, trötta människor och inte en endaste djävla kram i sikte?! Fan, vad sur jag blir. Och när man är sur så blir man ful och då är det än mindre människor som vill krama en och då sitter man fast i en ond spiral som aldrig slutar väl. Jag är sur som fan och behöver någon som vill gräva sig igenom all taggtrådoch bara ge mig lite kärlek. Är det verkligen för mycket begärt?(det är inte flickan i brevet som skriver det här. Hon dansar disco på malta.)

För andra gången på en månad har jag vaknat med ett spontanblåöga. Jag förstår inte.

Eller det började igår, för då vaknade jag med två påsar under ögat istället för en. Men jag tänkte att det fick mig att se intressant ut, och att alla säkert skulle tro att jag hade varit ute hela natten och festat med kungligheter (för det är det första rimliga antagandet människor gör när det kommer till mig!). Men idag var det tre påsar och dessutom en fin färgskala. Nu ser det ut som jag har varit ute och festat med Rocky. Inte lika fränt alls. Och svårt att smink-matcha. Jag äger ingen blå ögonskugga, inte lila heller.

Men det kanske är så att jag är en på sex biljoner som får spontanblåögon, liksom typ fem på sex biljoner självantänder av religiösa skäl. Så jag har nog sett ljuset. Ja, jag såg ljuset, men blev bländad och gick rakt in i en lyktstolpe.

Amen.

Jag funderar på att kanske starta en äktenskapsförmedlingsbyrå. Ha ett kontor med gula soffor och röda kuddär där par kan komma in och prata om sina problem. Kanske slå varandra i huvudet med plasthammare - sånt där som man vill göra när man är gift. Sen ska jag sitta och säga massa kloka saker, och de slutar slå varandra, tittar häpet på mig och börjar kramas.

Jag är skitbra på att vara gift. På fyra år har vi bara bråkat en enda gång. Då blev min fru oinbjuden på min fest, men efter att ha tänkt lite, så insåg jag attjag faktiskt vill ha henne där. Caroline är en väldigt stolt människa dock, så jag insåg ju att det skulle ta tid och mycket mer än en plasthammare.

Jag har ångrat mig, du FÅR komma på festen.  Allt är förlåtet.

Jag är dock långsint. Svårflirtad. Hard to please. Kan ta lång tid det här.

I'll let you touch my boobs.

Hahaha. I'm in! ;)

Efter detta har allt varit frid och fröjd. Jag känner lite att jag vill dela med mig av mina kunskaper och erfarenheter, och framför allt min innovativa ådra när det kommer till att lösa konflikter.

Bara så ni vet. Jag har ingen gul soffa än, men ös på med problemen bara!

Ansjovislåda.

Antal portioner: 4

Ingredienser

8 kokta kalla potatisar, tärnade
3 gula lökar, skivade

3 hårdkokta ägg, hackade
1 knippa dill, hackad
1 stor ask ansjovisfiléer
3 dl kaffegrädde
Ugn: 225°

Gör så här

1. Lägg potatisen i botten av en smord ugnsform.

2. Stek löken mjuk i en panna med matfett.

3. Varva lök, dill och ansjovis i formen.

4. Lägg ägghacket runtom. Slå på grädde och grädda mitt i ugnen cirka 20 minuter.