Om man skulle ponera att jag var en sjukvårdare, så skulle min dag ha sett ut såhär;

Första kunden - inga problem, rutinuppdrag som inte tar längre än den tar och är helt okej.

Andra kunden - litet problem. Den har skurit sig och har blött kraftigt, och behöver både tvätt och bandagering. Under tvätten så går larmet från första kunden. Samtidigt som larmet går så börjar kund nummer två att blöda igen, trots att jag har stopppat blodflödet. Stort problem. Jag löser det genom att låta kund nummer två blöda färdigt i en blodsäker behållare, åker sedan tillbaka till kund 1, som nu ska föda barn. Jag hinner knappt få fram utrustning och sätta på mig skyddskläder innan barnet kommer. Kund 1 är svettig, lycklig och lättad, jag tvättar och häller hennes barn i toaletten, klappar henne på axeln och åker tillbaka till kund två som sitter snällt där jag lämnade henne. Blodet forsar dock fortfarande, och det tar mig ungefär en halvtimme att få stopp på det.

Under tiden det här händer, så ringer kollegor och andra i ett, och stressnivån ligger på röd, jag tänker att om jag inte får en cigarett så kommer jag själv att börja blöda. Ur hjärnan.

Men jag måste trotsar mina begär, har flera kunder att besöka och måste få ordning på det här, så jag ökar tempot. Tvättar, sköter om, ordnar, fixar, hjälper, donar. Klar.

Ponerat alltså. Egentligen har jag legat framför polen och druckit drinkar med min tjugo år yngre pojkvän.

Eller? Jag kommer inte ihåg, Men kul var det. Hela tiden. Nu ska jag gå och dö på soffan. Eller nej, inte det heller. Jag ska gå hem och diska, så det är fint när Ulrika kommer hem. För sån är jag.

Eller?

Alltså såna här ögonblick som tar andan ur en. Fy fan vad de suger.

Jag tycker om att andas. Jag tycker om det väldigt mycket, och uppskattar att kunna göra det. Jämt. Jag vill inte ha fåniga pauser eller oregelbundna andningar - det finns bara ett tillfälle sådant är tillåtet och det var det inte nu. Så feck off.

Men man lever i sin lilla värld och ser tiden fara fram, när någonting plötsligt tränger in i ens medvetande och pockar på uppmärksamhet. I det här fallet, bestämde sig för att ta min luft. Jag vill bara poängtera - jag tycker inte om det, så sluta.

Jag saknar dig, saknar dig, saknar dig så det gör ont. Påminn mig mer om gärna om fina minnen och härliga stunder, men fan ta dig när du påminner mig om att du inte längre finns och att jag aldrig någonsin kommer att få se dig mer. Hör du det? FAN TA DIG.

Idag har det gått bra. Hela dagen.

Man kan tycka att det inte ska vara så svårt att boka en kryssning. Det borde inte vara det. Men jag tror att Stellan inte håller med. Inte efter att ha pratat med mig i alla fall... 

Jag ringde, och sa att jag ville åka med, fast inte med någon töntig buss från Jönköping för jag är häftig och bor redan i Stockholm, så den kunde de få behålla. Han sa att han skulle ringa några samtal och sedan återkomma. När klockan var halv fyra, så var det fortfarande tyst. Då blev jag sur. Och ringde. Fast då var det upptaget. Såklart. 

Sedan ringde jag igen, vid fyra. Då svarade han. Då sa jag lite tjurigt att jag minsann väntade på att han skulle ringa. 

"Men jag HAR ju ringt."

"Har du?"

"Ja, vi har ju bokat den, allt är klart."

"Är det?"

"Ja."

Jag var tvungen att titta på mina samtalslistor, och Stellan hade rätt. Han HADE ringt. Hur stressad är man om man glömmer sådant? Eller hur mycket har man i huvudet? Eller smög Ulrika ner en lobotomi i mitt morgonkaffe? Det är mycket oklart, men det är då fan inte bra. 

Tur.

Tänkte bara meddela att den 27/8 ska man vara på Cinderellabåten, för där är jag. (Caroline är också där, och en hel hög andra, men det är inte lika spännande ;)

I övrigt har jag lekt gynekolog idag. Det går sådär bra, min utbildning kommer enbart från vuxenfilmer, så jag kunde inte riktigt uttala mig om det var bra eller dåligt, men jag såg allvarlig ut och nickade fundersamt, så vi låtsas att det blev bra. Det man inte vet får man låtsas!

Efter att ha utsatts för den ena fetishen efter den andra, den ena värre än den andra och en del rakt av äckliga, så slänger jag in handduken. No more. Jag trodde JAG var fucked up, men har nu insett att jag spelar i korpligan jämfört med de jag attraherar. Så nu är det slut. Och att mitt eget sällskap är bättre än någon annans borde ge er en ledtråd om situationens allvar. Den enda fusionen jag ska hålla mig till är rom och cola. Och ett och annat booty call. Skål för det.

Dagens brev;

Hejsan vackra kvinna.

Jag undrar om du vill tjäna lite extra pengar, jag skulle vilja köpa dina trosor och strumpbyxor. Jag betalar bra, är du intresserad?

Man måste vara glad att man är singel i dagens Sverige när utbudet på män är så alldeles fantastiskt som det här. Det är tur.

(Paul, this will be in english especially for you, so you wont have to use the eminent Google translate!)

Today, I showed my support to old fellow Brits and their current situation by driving on the left side of the road from time to time. This was something all fellow Swedish drivers appreciated deeply. They honked their horns to show their support for my support, and sometimes they even pulled over to the side of the road out of respect, and stayed there until I left. We were all like a big supportive family brewing with love, I could most certainly feel it. Did you feel it? The love? The support?

Remember this next time I need support. I shall ask for it back!

Det här med skyltar. Jag trodde ju vi skulle avancera från kåt, glad och tacksam. Och det gjorde jag. Med råge. Hittills har jag blivit erbjuden att agera pissoar under något märkliga umgängesformer och att sälja mina underkläder. Kompis, det går bra nu. Men på lördag ska jag på dejt, då får vi se nästa skylt. Can't wait!