Om en kollega försöker backa över en med bilen, så gör de bara det för att visa hur mycket de uppskattar en, visst? Vi säger så. Eller så är det två mordfördök på två dagar, och då kanske jag ska se över min person lite?

Är det inte lite lustigt, att alla grundläggande behov vi människor har, har vi möjlighet att tillfredsställa själva. Förutom kärlek. Det är fruktansvärt orättvist. För det är inte bara omöjligt att kontrollera, utan även omöjligt att ersätta. Säg att du är hungrig, sådär så det värker i magen - även om du är dödligt sugen på oxfile, så kan du äta ärtsoppa och ändå fylla funktionen och bli mätt. Eller om du är trött, även om du inte sover i din egen älskade säng, så kan du fortfarande vakna utvilad. Det är ju underbart bra, vi är inte ett dugg begränsade egentligen, allting vi behöver för att tillfredsställas finns omkring oss och kan användas när som helst, hur som helst.

Kärlek? Not so much.

Du blir kär i en människa. Kärleken från en annan människa kan inte ersätta den kärlek du vill ha. Den mättar inte hungern, eller stillar törsten. Du är likgiltig inför andras kärlek. Och kärlek som ska vara så underbart, är ju för fin för att vara likgiltig inför - men det tar vi ingen hänsyn till.

(givetvis finns det undantag för alla regler, så det finns säkert de som kan styra och ställa över sin kärlek, och kudos till er!)

Det är grymt och omänskligt, och jag tycker lite att vem som nu skapade oss och våra idiotfasoner får ta och korrigera det här innan det händer fler olyckor. Okej? Tack!

Ulrika försökte knuffa ner mig från balkongen idag. Jag måste säga att jag trodde att vi skulle bo ihop lite längre innan jag började hitta råttgift i min mat och behöva ha fallskärm på balkongen.

Fast hon säger att hon bara övade om utifall att jag skulle förtjäna det.

Tur. Jag känner mig mycket tryggare.

Kvällsskiftet gör mig bara ledsen.

Alla är ledsna och ensamma och behöver tröstas och lirkas med. Om jag hade varit en gås, så hade jag skakat av mig det när jag går hem. Men jag är en svamp. Och nu har jag kramp. I hjärtat.

Men... men... vem tröstar mig?!

Man kan ju prata om att sära på benen och doppa smörgåsrån i alkohol till frukost när ens klienters anhöriga går förbi - men det är inte nödväntigtvis rätt.

Gjorde jag det?

Självklart!

(det är Caroline som tar fram det värsta i mig, personligen skulle jag aldrig komma på något sådant dumt!)

Konstigt hur vissa saker som man lär sig sitter i livet ut - som att man inte ska äta sniglar, eller maskar, eller blomjord. Inte heller ska man klämma fingrarna i bildörren, stoppa fingret i elden, hoppa från balkongen eller lägga sig under ett tåg.

Ännu konstigare hur vissa andra inte fastnar alls - som att under alla trettiotvå av mina levnadsår har jag aldrig någosin ens lite lärt mig att man ska blunda när man sprayar håret med brandfarlig vätska.

Aj.

Jag tror Ulrika tycker om att bo med mig. Jag är fullkomligt yrkesskadad.

När jag gör en kaffe, så gör jag alltid en till Ulrika, och lägger i mjölk och socker och rör om och serverar. För hon kan inte göra något själv. Så idag kommer hon och tar egna initiativ, vilket resulterade i att hennes kaffe bestod till tre fjärdedelar av kall vätska och besatt ungefär samma färg som den vita kaffemuggen. Fast hon får skylla sig själv när hon tar sig friheter. Eller hur?

Jag är lite orolig att jag kommer smyga in på morgonen och ge henne ett sängbad innan jag klär på henne. 

Alltså, den här tröttheten... igår på jobbet gick allting så sakta, så rörde jag mig det minsta långsammare så skulle jag gå baklänges. Det kändes liksom som om till och med pendeltåget hem bara stod stilla. Väl hemma drack jag en kopp kaffe, men sedan gick det inte att hålla sig vaken. Snark.

Hela kvällen gäspade jag så tårarna rann och längtade efter att få gå och sova igen. Dagdrömde om att få ligga nerbäddad i sängen och sova, sova, sova. Så klockan tio gick jag och la mig. Och var dödspigg. Inte ens lite trött. Låg och vred och vände tills klockan två, somnade in, vaknade, somnade in, vaknade... ända tills jag blev riktigt förbannad och tvingade mig själv att sova på riktigt. 

När klockan ringde imorse gjorde det ont att öppna ögonen. Jag blundade mig genom duschen, och nu sitter jag och bara önskar att jag fick gå och lägga mig igen. Wtf?!

Jag är inte imponerad.

Tur jag är ledig imorgon. Tur också att sedan jobbar jag resten av veckan och helgen, och veckan efter. Jättetur. Min glädje vet inga gränser.

Snark, för fan!