Det här med kändisar är en märklig historia. Speciellt Carola.

Min bror och jag var på en spelning med henne en gång. Jag med min kompis och Micke med hennes bror. De hade cyklat dit och druckit en hel del alkohol på vägen. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur gamla de var, eller vi heller för den delen, men vi var definitivt inte tillåtna att dricka alkohol. Micke hade druckit för kung och fosterland, och var så full att han var tvungen att sitta på en stol mitt i lokalen - det fanns bara en stol. Den var säkert avsedd för en stackars pensionär, men där satt han och hängde med huvudet. Ändå tills vakterna kastade ut honom.

Det fanns inga toaletter där, bara utedass. Det var sådär trevligt, men än mindre när all alkohol ville komma ur honom. Den kom inte bara ur en ände, om man säger så. När man är sådär full så blir man ganska ynklig, så även min stora, starka bror. så han bad mig komma in till honom. Jag var instängd med honom där, i ett litet hus på en kvadratmeter eller så. Han grät, vomerade och andra hemskheter, och jag kommer ihåg attjag tänkte att jag faktiskt borde få en medalj för att stanna med honom. Bästa systern i hela världen.

Han var lite kär i henne, och trodde ett tag att hon faktiskt sjöng till honom när hon skrålade ut Hey Mickey. Inte för att han någonsin hade kallats Mickey i hela sitt liv, men det var hennes smeknamn på honom, tydligen. Den där kvällen hörde han dock inte en enda låt, det var alltid ett av hans största misstag - enligt honom själv.

I söndags var jag på Arlanda och skulle hämta pappsen. Då gick hon förbi. Precis som om hon var vem som helst. Då kom jag ihåg den här kvällen för länge sedan och fylldes av lite nostalgivärme (bortsett från de hemska luktminnena). Men sedan kom jag ihåg att jag faktiskt tycker vansinnigt illa om henne, och då ignorerade jag henne fullkomligt.

Ha, tänkte jag. Där fick hon så hon teg.

När jag var liten älskade jag Joey Tempest. Jag hade en stor poster på honom ovanför sängen som jag pussade (om jag kände mig riktigt fräck, så kysste jag honom, men schh!) godnatt varje kväll. Det var faktiskt på riktigt, jag trodde jag skulle dö om vi inte blev ihop. Men det gjorde jag inte, för som ni kanske förstår, så blev vi inte det, men jag lever fortfarande.

Han hade perfekta läppar, de var som skapta för mig att pussa på. Och hans hår! Ohhhh. Jag älskade hans hår!

Det är tur nu, för jag ser ut som honom. Någon nämnde permanent för mig häromdagen och då slog jag bort det som man slår bort alla befängda idéer. Idag på lunchen bestämde jag mig för att göra det. Så efter jobbet tog jag bussen till 80-talet och rullade upp mitt hår som det aldrig blivit rullat förr och täckte det i illaluktande vätska som brände i hårbotten medan jag log tappert.

Varje gång jag går förbi en spegel nu, så ler Joey mot mig och vi ger varandra en slängkyss. Lycka!

Jag undrar just om denna ständiga ström av I-landsproblem som kantar mitt liv någonsin kommer att tunnas ut, eller vågar jag ens skriva det - försvinna helt?!

Jag tycker om röda naglar det är fint. Man får inte ha de på jobbet, men jag har det ändå och låtsas att det regnar, för om man ska ha ett sånt jobb, så ska man åtminstone få vara lite fin. Men samtidigt så är det värsta jag vet när det flagnar, och när man har rött, så syns det alldeles för väl - det är inte som när man inte orkar noppa ögonbrynen och kan dölja det med ögonbrynspenna, eller om man inte orkar raka benen och tar långbyxor. Nej, det här kommer med stor, blinkande neonskylt - hon har flagnande naglar och inte ens vett att skämmas.

Nu är det så. Aceton är en såndär sak jag aldrig någonsin kommer ihåg att köpa, jag har alla avsikter att göra det, men det slinker alltid iväg innan jag kommer till skott. Så jag målar på. Lager på lager, för att dölja min glömskhet. Men jag har gjort det nu fem gånger, så där det inte har flagnat alls ligger det fem lager och kontrastar fint mot det ynka ett lager som jag målar på. Fruktansvärt fint är det.

Fan.

Mitt sista besök på fredag eftermiddag var ett tillsynsbesök hos en äldre dam, vilket alltid innebär att hjälpa henne på toaletten. Jag tycker om att gå till henne, hon är lite finurlig. Vi brukar prata om Hälsingland, för hon är också därifrån och blir alldeles rosig om kinderna när hon kommer igång. När jag gick frågade hon om jag skulle komma tillbaka på måndag. Jag sa att det vet man aldrig, men hoppas kan man alltid, på ett sånt där överdrivet klämkäckt sätt som bara hemtjänstpersonal använder. Hon log och sa att det gjorde hon, för glada människor kan man aldrig få nog av.Sen slutade jag för helgen.Igår ringde en kollega och frågade om jag hade fått med mig damen i frågas nyckel hem. Jag sa nej, fast i ärlighetens namn så är det inte helt otroligt. Jag stoppar en massa saker i väskan och glömmer bort dem, men jag visste att det fanns två, så jag tänkte att det går bra ändå. Fast det gnagde i hjärnan på kvällen och jag tänkte nästan att jag skulle åka in till jobbet med den idag, fast det blev aldrig så.Och sen. På eftermiddagen idag, trillade hon ner på golvet och dog. Borta. Jag gillar inte död. Dumheter.

Länge, länge, länge har jag undrat över meningen med livet. Vad är syftet med att vi alla har placerats här på jorden - hur kommer det sig att vi möter de människor vi möter, och hur kommer det sig att vi aldrig möter de människor vi aldrig möter? Hur hade våra liv sett annorlunda ut om vi hade fått chansen att möta den där som tog tåget efter oss för att hans buss var försenad. Eller om vår buss inte hade varit försenad, och vi hade stått på den där busshållplatsen med den ensamma främlingen? Och varför har vi de egenskaper vi har, hur kommer det sig att vi stöps i den form vi gör? Varför blir vi inte annorlunda? Och är det så att vi bara är små pjäser i ett mycket större universum?

Sånt har jag undrat över. Idag köpte jag en diskokula. Nu undrar jag bara varför jag inte har haft en gigantisk glittrande boll i taket förut.

Det regnar inte idag, men luften är fylld av vatten som virvlar runt. Det är så grått att jag knappt ser ner till marken från min balkong och det råder en kyla som färdas in i kroppen och sätter sig i benmärgen. Och det är fredag. Det här är officiellt den tråkigaste dagen under tvåtusenelva hittills. Skjut mig!

När vi tog den här lägenheten, så var det två saker jag tyckte om. Balkongen med tillhörande utsikt och Tiffanylampan i köket. Balkongen ska de snart renovera, så vi kommer inte ha tillgång till den på minst tre veckor. Kökslampan fungerade inte ens lite. Idag kom pappas fru på besök och vi satt och diskuterade mysteriet med kökslampan. Sedan skruvade hon på glödlampan. Varde ljus. Inte ett dugg pinsamt.

Jag har suttit och tittat på ett program med en hel hög riktigt puckade människor. Speciellt en. Hon behöver bara öppna munnen så får jag lust att fylla den med tidningspapper och riskorn så hon aldrig någonsin mer ger ett ljud ifrån sig. Hon är som långa naglar på svarta tavlan, jag får rysningar längsmed ryggraden. Efter att ha suttit och velat ta sönder henne i en halvtimme insåg jag att hon heter Jenny. Hon kanske inte är så pjåkig i alla fall. Desto mer jag tänker efter så inser jag att hon faktiskt är rätt frän. Fräna Jenny. Tack för att jag får dela min tid med dig.