Fast idag är lite den enda jag har i huvudet att jag saknar dig.

Men så skar jag av mig halva pekfingret och nästan dog på jobbet.

jag och Ulrika kom till solna tunnelbanestation vid fyra imorse. Då orkar man inte gå hem, speciellt inte om man har dansat hela natten, så vi ringde efter en taxi., Vi var oerhört sociala och trevliga och framför allt glada. Det var inte taxichauffören. Han hade druckit citronjuice med taggtråd. (eller kört fulla människor hela natten och var millimetrar från att döda nästa kund som ens var lite besvärlig, det är lite vilket som...)

Hur som helst. Vi körde mot blåkulla, jag satt och tittade på min telefon. Helt plötsligt insåg jag att han svängde vänster. Det är ju helt fel! Man kör ju aldrig vänster mot blåkulla!

"Men vad gör du? Vi ska ju åt höger!"

"Är du säker? Jag har alltid kört vänster, sedan höger." 

"Jag är säker. Du kör åt fel håll, vänd om."

Han muttrade och vände om. Jag satt och var oändligt nöjd med mig själv och ignorerade hans tjurande helt och hållet. Sedan tittade jag ut genom fönstret, och såg en Shell-mack. Det finns ingen sån på vägen hem.

"Men... men... här ska vi inte vara!"

"Du sa åt mig att köra höger, så jag körde åt höger. Jag sa åt dig att jag skulle svänga vänster, men du sa åt mig att det var höger!"

"Ja, men hit ska vi ju inte. Du får vända om. Blåkulla ligger ju åt andra hållet!"

Efter det här muttrade han mycket mindre och sken som en sol... eller inte. Jag är lite förvånad att vi inte blev utkastade i farten. 

Men nu vet jag. Blåkulla lkan ligga åt vänster också. Det beror tydligen på vilket håll man kommer ifrån. Märkligt.

Drack bara en öl och en cider igår, så jag hade ingen aning om hur jag blev så berusad. Fast sen kom jag på att vi tog oss igenom ungefär två och en halv lite bål och ett halvt kilo vodkamarinerade jordgubbar. Man blir inte klok då. Men bortsett från att någon ville hugga huvudet av mig och jag förargade Ceasar och taxichauffören, så var det en riktigt trevlig kväll. Jag och Ulrika höll igång dansgolvet tills de stängde, trots att de spelade liggalåten typ tre gånger.

Fast man säger korkade saker när man är full. Saker som man inte riktigt kan relatera till dagen efter fast de i tänkande stund låter fräna som fan. Vad är allt det om? 

Och idag ska jag dessutom bjuda delar av familjen på mat. Hur många personer går det på en tonfiskburk? Och kan man marinera den i bål? Och hur många personer räcker en påse pasta till?

Så många frågor...

En lagom full Jenny;

En något för full Jenny;

På tal om dumheter...

Jag har haft en riktigt lång vecka. Sån där jobbig som suger all must ur en liksom. Så idag tänkte jag att jag skulle gå och klippa mig efter jobbet för att liksom muntra upp mig själv lite. Det gick sådär bra, jag var liksom upptagen med att handla vin och fanta och sedan var jag alldeles för trött. Då kan man ju tänka att jag skulle kunna göra det imorgon. Det skulle jag. Men nu råkar det vara så att skulle och gjorde inte riktigt är samma sak. Inte i min värld i alla fall.

Jag kom hem, packade upp kartonger och tvättade alla sängkläder och gardiner. Medan jag gjorde detta tyckte jag det skulle vara en bra idé att ta ett glas vin. Sen när det tog slut, så tänkte jag att jag tar ett till. Sen var flaskan slut? Det visar sig att ett glas vin innehåller en halvliter. Det är ju vansinne! Men jag tänkte jag skulle göra det bästa av situationen. Så det gjorde jag. Jag tog saxen och klippte mig själv, helt enkelt. För det är en bra idé.

Jag behöver hjälp. Mest med håret.

Åh, jag har varit så djävla korkad. Fan så arg jag är på mig själv. Nej, nu blir det inga mer dumheter. Eller vänta, låt mig omformulera; nu är det slut med DEN dumheten. De andra fortsätter jag med, det skulle bli så tråkigt annars. Hejdå svaga Jenny.

Alltså, jag blir inte arg ofta. Inte på riktigt. Jag blir tjurig på saker, och tjurar halvt ihjäl mig en stund, men sen är det bra. Men idag. Fy satan, vad jag var arg. Stackars Doris.

Många av våra kunder har ju trapphissar, av den enkla anledningen att de inte kan gå i trappor. Det är ju ganska viktigt att de funkar som de ska. En kunds hiss hade gått sönder, för tre dagar sedan, med hans fru I den. Hon fick klättra ur och ta sig ner bäst hon kunde liksom. Sedan ringde de till företaget som ska fixa det här. För tre dagar sedan. Idag när jag var där, så var den fortfarande fast mitt i trappen. Men då djävlar.

Jag ringde. Doris svarade. Sen fick Doris veta en hel del om hur man inte utnyttjar det faktum att många av kunderna kanske inte kan stå på sig och snällt väntar på att människor ska göra som de säger att de ska göra. Fast senare. För vad gör det dem om våra kunder inte kan komma uppför trappan? De kan fortfarande lägga sig i sin sköna mjuka säng och sova som en kung, för de KAN gå i trappor. Oacceptabelt och oförsvarbart, och sedan la jag in några fler ord som började på O. Det blev ganska många ord. Sådana gånger är jag glad att mitt vokabulär är såpass bra att jag inte behöver fräsa fram svordomar. Men fan, alltså. Jag ska aldrig bli gammal.

Hur som helst. Nu funkar hissen.

Mamma skickade ner mina saker från min universitetslya igår. Det var spännande. Jag  kunde konstatera att jag har närapå en fetish för rött, och ljusstakar. Speciellt den kombinationen. Tur att vårt kök är rosa, för det matchar så himla bra. Jag kunde också konstatera att jag äger en salladsskål - med matchande träbestick. Det var oväntat. Inte så mycket för att jag inte äter sallad, men för att jag hade snarare förväntat mig ett drinkmått, eller en lattevisp. Men jag är full av överraskningar!

Jag hittade även en dikt som någon skrivit till mig, och jag tänkte dela med mig av den till Er. Den värmde hjärtat på mig, så jag ville dela med mig av lite kärlek på denna fredag;

Du får mitt hjärta att explodera,

min gråt att upphöra.

Du upphäver all tyngdkraft,

och gör kärleken tung som en gatsten.

Dina vingar mig bär,

och vi skall mötas snart i den dystra nattens månsken

- där skuggorna knäckas mot gräset.

Du planterar din glädje i mitt sinne,

och kväver min skräck för evigt.

Så nu har jag ett nytt superhjältenamn. Skräck-kvävaren. Here I come to save the day!

Fast sedan hittade jag en dikt som jag hade skrivit, och jag hoppas lite att den inte var svaret på den där fina dikten, för då blir jag lite arg på mig själv. Det vore elakt. (Men jag hade skrivit den på samma papper... hmm.)

Ge mig skräck och vansinnesnatt!

Som när jag planterar rädsla i en kruka,

jag vårdar den ömt så att roten inte ska knäckas.

Den lever genom månsken.

Jag väljer mellan två vägar, där vi mötas skall -

min fruktan och jag,

och kasta oss över stupet med svarta vingar.

Vredgas min själ i tystnadens gråt,

och låt sinnet explodera i tomrum.

Jag låter rädd. Det där måste ha varit innan jag blev superhjälte.

Idag är det fredag!