Vet ni, att trots mina många år på jorden, så har jag aldrig någonsin förstått vad U2:s låt "With or without you" handlar om. Det finns ingen som helst logik i att inte kunna leva med eller utan någon, det är ju som att säga att man bara inte vill leva helt enkelt. Fast igår diskuterade jag det med min kloka sambo, och då kom vi på det. De har bara inte uttalat den sista frasen; I can't live with or without you, so I'll marry you. Det är därför den spelas på så många bröllop. Jag tänker förlåta U2 för den här gången, men snälla förvirra mig inte så igen, det är inte alltid jag kommer ha Ulrika till hjälp.

Såna här dagar när man vaknar av klockan klockan dum när alla andra sover, det regnar ute och är gråare än gråast, man känner sig lite som man har blivit överkörd av en ångvält, jobbschemat är lika lockande som en veckas charter på koncentrationsläger, man har sovit sisådär två timmar för lite och man faktiskt bara vill ligga i sängen till åtmindstone lunch - såna dagar är det alldeles underbart att man ska dricka vin med Marcus. Fast Marcus har mer tur som får vara med mig, men det unnar jag honom, han har ju inte så många nöjen i livet.

Det här inlägget handlar inte alls om sex, fast man kunde tro det. Nej, om kärlek!

Idag har jag varit hos min favoritfarbror. Jag har många gånger funderat på att ta hem honom och ställa honom i bokhyllan, så söt är han. Det får jag såklart inte, jag skulle nog till och med få sparken om jag försökte. Men tanken finns.

Idag strök han mig över kinden (vilket förövrigt är den finaste ömhetshandlingen någon kan göra, om man frågar mig!) och sa;

"Vet du Jenny, jag är nog lite kär i dig."

Jag är nog kär i honom också. Fast på ett mer platoniskt plan.

Friday we're in love!

Dagen har fortsatt i samma underbara tema, jag skar av halva pekfingret på nyckelknippan. Det finns ganska mycket blod i pekfingret, om ni inte visste det. Så nu ser min bil ut som en brottsplats och jag som ett spöke.(jag bara skojar, mamma. Det blev bara en liten rispa och en bloddroppe på växelspaken, men visst lät det häftigt?)

"Man vet aldrig vad man har förrän man har förlorat det", borde egentligen heta "Man vet aldrig vad man har förrän man har spillt det".

Smink, till exempel. Min necessär ser löjligt tunn ut, men utspridd på hela toalettgolvet verkade det tillräckligt att räcka till alla drag-shower i världen. Och morgonkaffet. När det dricks i vanliga fall, så känns det aldrig någonsin tillräckligt, men på köksgolvet är det minsann tillräckligt för att starta en laxodling.

Jag har en fin morgon.

Jag var tvungen att titta på Ondskan. För jag har läst boken ungefär hundra gånger och älskar den. Nu är jag fylld av gråt och har ett hjärta i tusen bitar. Men fan, vad bra den är.

Nu ska jag gå och lägga mig, det återstår bara att tömma plånboken på sängbordet så jag kan vakna glad av ett generöst dricks.

Jag har hamnat i krig med grannbalkongen. Eller inte så mycket krig som en smärre ålderskris. Jag tror egentligen inte att hon ens är medveten om att jag existerar. Så jag omformulerar. Min granne har tvingat in mig i en ålderskris!

Varje gång jag går ut och röker, så tar jag med mig telefonen. På telefonen har jag ett program som laddar hem musik, vilket är alldeles underbart eftersom jag är allergisk mot tystnad. Så jag har musikspelaren på jämt. (när inte TV:n är på, men ni förstår principen!) Hur som helst, varje gång jag har varit ute och rökt så har mina guilty pleasure-låtar varit på. Bohemian Rhapsody med Queen (som är grym som fan, men bara om man är född på 70-talet och tidigare.) och My way med Frank Sinatra (förklaring knappast nödvändig?) är två exempel.

Min granne lyssnar på cool musik hela tiden. Så cool att jag hör hur föraktet för mina riktiga instrument-låtar stiger från hennes balkong och färgar mitt hår grått.

Nu har jag tagit på mig hörlurarna. Problem solved. Puh.

(Ass-Trid, jag förstår inte vad du menar med högtalarna. Du börjar bli gammal och förvirrad nu... ;)

Länge, länge kände jag inga som helst behov av att blogga. Alla mina behov tillfredsställdes på ett tillfredsställande vis, och livet kändes faktiskt ganska bra.

Men idag! (Det kan ha varit igår, det är lite oklart, men vi säger idag, för enkelhetens skull!) Jag satt hur som helst och läste tidningen. Först var det om terapihunden Anton som har rymt från sin arbetsplats, men det var ingenting som märkvärt berörde mig. Men sen! Jag plockade upp ordet "Fogsvans" på en sida. Det är väl kanske inte så märkligt i sig, nej, det märkliga var att jag faktiskt visste vad det var.

Då tänkte jag, att det här måste jag berätta för världen.

Så blogg blev det. Nu vet ni. Jag är en kvinna i mina bästa år och jag vet vad en fogsvans är.