Det är tidigt på morgonen, men himlen är redan blå och solen gassar och får min hudn att se mycket brunare än den egentligen är. Jag tar en klunk av kaffet som egentligen skulle ha varit kallt, men som fortfarande är ljummet av solens värme. Jag blundar och andas in smaken och tar ett bloss på cigaretten som har suttit still mellan mina fingrar alldeles för länge och den har nästan helt förvandlats till aska som hotar att lägga sig i mitt knä. Jag blundar och drar in röken med en belåten suck. Det här är min bästa stund på dagen, jag sitter och blundar och andas livet och alla måsten och borden och skullen är miltals borta och kan inte nå mig ens om de försökte. Här, med livet i halsen, tänker jag på dig. Ostört, ärligt och ohämmat låter jag mina tankar vandra fritt över dig. Vi drar fingrarna genom ditt hår, smeker din kind och tittar in i dina ögon som ger sken av att ha svar på allting. Jag låtsas också ha det. Jag låtsas att allt är okomplicerat och självklart. Jag sitter där och fylls upp av ditt väsen, dricker mitt solvärmda kaffe och röker tills det nästan svider i halsen. Min hud luktar sol och droppar av svett formas på överläppen av hettan, jag torkar förstrött bort dem med toppen av pekfingret och suckar lite. Andra tankar börjar pocka på min uppmärksamhet, saker att göra, saker att ordna. Jag reser mig upp och lämnar oss där. Till nästa gång.

Lite som det är med att göra dumma saker är det att prata för mycket. Till slut kommer det något jättedumt. Fortsätter man sedan att prata när man har sagt något jättedumt, ja då är det blåa skåpet redigt skitit i. Jag vet inte om ni förstår hur mycket dumt det kommer ur mig på fyra timmar i nervöst tillstånd och utan möjlighet att röka. Jag blir arg när jag inte får göra det. Inte lite charmigt grinig, utan arg. Så arg att min klient jag var med på cellgifter tyckte jag skulle gå ut och röka. Det känns som ett nytt lågvattenmärke. Men jag är nog snyggare med gröna ögon än svarta. Vi säger så, så slutar jag att skämmas nu.

Idag är en sån där tung dag. Det känns lite som om jag vadar genom kvicksand, men jag har inte riktigt energi att gå så fort att jag inte sjunker. Och när jag kom på jobbet så insåg jag att jag har en jättejobbig ledsagning hela eftermiddagen, och då blev det liksom ännu tyngre. Det blev som att vada långsamt genom kvicksand med ögon som inte orkar hålla sig uppe och samtidigt ha halsbränna och vara förföljd av getingar. Jag skulle behöva lite assistens. Typ en gepard. Eller en getinghåv. Vill du vara min gepard med getinghåv?

Ni vet när man är påväg att göra något dumt och man vet precis hur det kommer att sluta, men det är försent att ändra sig? Välkommen till mitt liv.

Jag skulle svänga vänster i en fyrvägskorsning, men det var rött. Så jag stod snällt och väntade, pillade på radion och svor över att den enda stationen jag kunde få in var Lugna favoriter och P4. Funderade lite på livet i allmänhet; varför gravad lax är så äckligt, fast grillad är en smakorgasm. Hur det kommer sig att kassan jag väljer i affären alltid är den slöaste - trots att jag byter. Att när jag kom hem idag så måste jag komma ihåg att flytta på bokhyllan, eftersom jag vaknat varje morgon och stört mig på att den är osymmetrisk. Lite sånt där tänkte jag på, och då var det plötsligt grönt.

Nu är inte jag riktigt typen som mjukstartar opch sakta glider fram över asfalten som jelly glider sakta genom hela kroppen. Jag är mer den som redan hade startat innan det blev grönt och fått upp ganska mycket fart. Så jag rivstartade.

Det kom en bil rakt uppifrån, och jag är mycket väl medveten om att han har företräde. Det vet han också. Den enda som inte visste det i det här sammanhanget var min fot som var på gaspedalen och vägrade släppa taget. I den sekunden insåg jag att jag hade gjort något väldigt, väldigt dumt och det skulle knappast sluta väl.

De säger att innan man dör så passerar ens liv revy. Det är en lögn. Det gör det inte alls. Det sägs också att man tänker på sina nära och kära och älskar och förlåter. Det är inte heller sant. Jag tänkte; "Jag kommer att dö till Michael Bolton."

Två centimeter från min bil stannade den andra bilen. Två centimeter. Hans bil andades på min bil. Jag andades på Michael Bolton. Michael Bolton tog i så han sprack.

Sen åkte jag vidare till jobbet och låtsades att mina händer skulle skaka som asplöv och hjärtat skulle bulta på halsen. Det är fullkomligt normalt när man heter Jenny.

Ja, nu ni folk. Nu har jag problem på riktigt. Jag började mitt jobb den fjärde maj. Varje dag sedan dess har jag köpt en latte på väg till jobbet på solna station. För jag har haft det oförskämt bra och gått förbi pappabanken varje morgon. Nu är den enda banken min egen plånbok, och den gav tillbaka ganska mycket till pappabanken, så min situaion är lite annorlunda. Problemet är att han som säljer kaffe har blivit min bästis, oxh varje gång han ser mig komma genom dörren så börjar han med min latte. Trots att det är kö före. Han blinkar till mig och håller upp kaffekoppen som vi har en hemlighet som bara vi vet. Och det känns som om jag gör honom glad. Betalar för hans barns utbildning i Afrika. Hur ska jag komma ur den situationen? Jag måste gå förbi för att komma till spåret och han är aldrig sjuk. Förslag mottages tacksamt. Tack.

Jag vet faktiskt inte om det finns något pinsammare än människor som försöker förlora med värdighet i tv. De sitter med ett påklistrat leende och klappar tills händerna blir blåa fast de inombords exploderar och blir gröna som Hulken och fantasidödar varenda en som kom före dem. Speciellt på Amerikas roligaste hemvideor. Hur vågar någon tycka att deras barn inte är sötast i hela världen?! Fast vet du, ditt barn är inte sött, baran irriterande och skrikigt och hade så full blöja att det ramlade omkull. Det är inte värt hundra tusen dollar. Ska man förtjäna det så ska man åtminstone göra något som ger en pungbråck. Så sluta vara så djävla präktiga och ge in för frestelsen och slå någon hårt i huvudet med en gjutjärnspanna så det finns nåt värt att titta på. Och nåt som inte är från nittiotalet. Och inte har en programledare som man vill doppa i stearin och ställa i fönstret och använda hans fula tupe som veke och låta honom brinna ner till grunden. Eller brinna upp, det är lite vilket som.

Söndag morgon. En öde 70-väg någonstans i Sollentuna. Jag sitter i bilen med nervevade rutor, så håret blåser i vinden (givetvis blåser det aldrig in i ögonen och gör så att jag nästan kör av vägen, utan det blåser förföriskt från sida till sida och jag kan ana doften av jordgubbar från balsamet jag använde i morse.) på radion spelas en vemodig visa från 60-talet som framkallar dofter av nybryggt kaffe på morgonen, det varma träet från altanen där jag sitter barfota med fötterna i gräset och välkomnar den varma sommardagen och mammas kök.

Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är. Vilka underbara människor jag har i mitt liv. Vilken tur jag har som har hamnat i det här livet i en stor omfamning av kärlek, omtanke och värme. Hur alla beslut jag har fattat som jag tänker att jag kanske ångrar har lett fram till den fantastiska tillvaro jag har nu, och inte alls var dåliga beslut, utan bara ett trappsteg på vägen till lyckan. Jag älskar så många och så mycket, och känner mig ibland så tacksam att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Mitt liv är underbart, jag är tacksam för att du finns där. Det tänker jag på på den ödsliga vägen.

(Eller, egentligen, så tänkte jag mest på hur fantastiskt trevligt det skulle vara med ett bakisligg, men det kan jag ju inte skriva här!)

Alltså, vi bor väldigt högt upp. Jag är säker på att ni alla har fått kånslan när ni är högt upp att ni vill kasta ner er själva eller i alla falll nåt ni har i handen. Jag och Ulrika gav in för frestelsen igår och kastade talgbollar över kanten. Varenda en hamnade på träd. Det blev inte ensen liten krash. Mycket nedlåtande resultat, men som tur var så stannade det där, för jag kände att jag började snegla på möblerna. Tur också att vi fick slut på vin, annars fanns det nog en överhängande risk att jag inte skulle vara vaken och skriva detta, utan sova och glömma bort jobbet. Men nu är jag uppe, ska bara försöka hitta en ögonskugga som matchar mina blodsprängda ögon, sen ge mig av till jobbet. Jag tänker vitt, för då kan jag gå som polkagris, och vem älskar inte polkagrisar?!