Jag tror Ulrika tycker om att bo med mig. Jag är fullkomligt yrkesskadad.

När jag gör en kaffe, så gör jag alltid en till Ulrika, och lägger i mjölk och socker och rör om och serverar. För hon kan inte göra något själv. Så idag kommer hon och tar egna initiativ, vilket resulterade i att hennes kaffe bestod till tre fjärdedelar av kall vätska och besatt ungefär samma färg som den vita kaffemuggen. Fast hon får skylla sig själv när hon tar sig friheter. Eller hur?

Jag är lite orolig att jag kommer smyga in på morgonen och ge henne ett sängbad innan jag klär på henne. 

Alltså, den här tröttheten... igår på jobbet gick allting så sakta, så rörde jag mig det minsta långsammare så skulle jag gå baklänges. Det kändes liksom som om till och med pendeltåget hem bara stod stilla. Väl hemma drack jag en kopp kaffe, men sedan gick det inte att hålla sig vaken. Snark.

Hela kvällen gäspade jag så tårarna rann och längtade efter att få gå och sova igen. Dagdrömde om att få ligga nerbäddad i sängen och sova, sova, sova. Så klockan tio gick jag och la mig. Och var dödspigg. Inte ens lite trött. Låg och vred och vände tills klockan två, somnade in, vaknade, somnade in, vaknade... ända tills jag blev riktigt förbannad och tvingade mig själv att sova på riktigt. 

När klockan ringde imorse gjorde det ont att öppna ögonen. Jag blundade mig genom duschen, och nu sitter jag och bara önskar att jag fick gå och lägga mig igen. Wtf?!

Jag är inte imponerad.

Tur jag är ledig imorgon. Tur också att sedan jobbar jag resten av veckan och helgen, och veckan efter. Jättetur. Min glädje vet inga gränser.

Snark, för fan!