Alltså såna här ögonblick som tar andan ur en. Fy fan vad de suger.

Jag tycker om att andas. Jag tycker om det väldigt mycket, och uppskattar att kunna göra det. Jämt. Jag vill inte ha fåniga pauser eller oregelbundna andningar - det finns bara ett tillfälle sådant är tillåtet och det var det inte nu. Så feck off.

Men man lever i sin lilla värld och ser tiden fara fram, när någonting plötsligt tränger in i ens medvetande och pockar på uppmärksamhet. I det här fallet, bestämde sig för att ta min luft. Jag vill bara poängtera - jag tycker inte om det, så sluta.

Jag saknar dig, saknar dig, saknar dig så det gör ont. Påminn mig mer om gärna om fina minnen och härliga stunder, men fan ta dig när du påminner mig om att du inte längre finns och att jag aldrig någonsin kommer att få se dig mer. Hör du det? FAN TA DIG.