Om man skulle ponera att jag var en sjukvårdare, så skulle min dag ha sett ut såhär;

Första kunden - inga problem, rutinuppdrag som inte tar längre än den tar och är helt okej.

Andra kunden - litet problem. Den har skurit sig och har blött kraftigt, och behöver både tvätt och bandagering. Under tvätten så går larmet från första kunden. Samtidigt som larmet går så börjar kund nummer två att blöda igen, trots att jag har stopppat blodflödet. Stort problem. Jag löser det genom att låta kund nummer två blöda färdigt i en blodsäker behållare, åker sedan tillbaka till kund 1, som nu ska föda barn. Jag hinner knappt få fram utrustning och sätta på mig skyddskläder innan barnet kommer. Kund 1 är svettig, lycklig och lättad, jag tvättar och häller hennes barn i toaletten, klappar henne på axeln och åker tillbaka till kund två som sitter snällt där jag lämnade henne. Blodet forsar dock fortfarande, och det tar mig ungefär en halvtimme att få stopp på det.

Under tiden det här händer, så ringer kollegor och andra i ett, och stressnivån ligger på röd, jag tänker att om jag inte får en cigarett så kommer jag själv att börja blöda. Ur hjärnan.

Men jag måste trotsar mina begär, har flera kunder att besöka och måste få ordning på det här, så jag ökar tempot. Tvättar, sköter om, ordnar, fixar, hjälper, donar. Klar.

Ponerat alltså. Egentligen har jag legat framför polen och druckit drinkar med min tjugo år yngre pojkvän.

Eller? Jag kommer inte ihåg, Men kul var det. Hela tiden. Nu ska jag gå och dö på soffan. Eller nej, inte det heller. Jag ska gå hem och diska, så det är fint när Ulrika kommer hem. För sån är jag.

Eller?