Är det inte lite lustigt, att alla grundläggande behov vi människor har, har vi möjlighet att tillfredsställa själva. Förutom kärlek. Det är fruktansvärt orättvist. För det är inte bara omöjligt att kontrollera, utan även omöjligt att ersätta. Säg att du är hungrig, sådär så det värker i magen - även om du är dödligt sugen på oxfile, så kan du äta ärtsoppa och ändå fylla funktionen och bli mätt. Eller om du är trött, även om du inte sover i din egen älskade säng, så kan du fortfarande vakna utvilad. Det är ju underbart bra, vi är inte ett dugg begränsade egentligen, allting vi behöver för att tillfredsställas finns omkring oss och kan användas när som helst, hur som helst.

Kärlek? Not so much.

Du blir kär i en människa. Kärleken från en annan människa kan inte ersätta den kärlek du vill ha. Den mättar inte hungern, eller stillar törsten. Du är likgiltig inför andras kärlek. Och kärlek som ska vara så underbart, är ju för fin för att vara likgiltig inför - men det tar vi ingen hänsyn till.

(givetvis finns det undantag för alla regler, så det finns säkert de som kan styra och ställa över sin kärlek, och kudos till er!)

Det är grymt och omänskligt, och jag tycker lite att vem som nu skapade oss och våra idiotfasoner får ta och korrigera det här innan det händer fler olyckor. Okej? Tack!