Kvällsskiftet gör mig bara ledsen.

Alla är ledsna och ensamma och behöver tröstas och lirkas med. Om jag hade varit en gås, så hade jag skakat av mig det när jag går hem. Men jag är en svamp. Och nu har jag kramp. I hjärtat.

Men... men... vem tröstar mig?!

Man kan ju prata om att sära på benen och doppa smörgåsrån i alkohol till frukost när ens klienters anhöriga går förbi - men det är inte nödväntigtvis rätt.

Gjorde jag det?

Självklart!

(det är Caroline som tar fram det värsta i mig, personligen skulle jag aldrig komma på något sådant dumt!)

Konstigt hur vissa saker som man lär sig sitter i livet ut - som att man inte ska äta sniglar, eller maskar, eller blomjord. Inte heller ska man klämma fingrarna i bildörren, stoppa fingret i elden, hoppa från balkongen eller lägga sig under ett tåg.

Ännu konstigare hur vissa andra inte fastnar alls - som att under alla trettiotvå av mina levnadsår har jag aldrig någosin ens lite lärt mig att man ska blunda när man sprayar håret med brandfarlig vätska.

Aj.