När jag var liten älskade jag Joey Tempest. Jag hade en stor poster på honom ovanför sängen som jag pussade (om jag kände mig riktigt fräck, så kysste jag honom, men schh!) godnatt varje kväll. Det var faktiskt på riktigt, jag trodde jag skulle dö om vi inte blev ihop. Men det gjorde jag inte, för som ni kanske förstår, så blev vi inte det, men jag lever fortfarande.

Han hade perfekta läppar, de var som skapta för mig att pussa på. Och hans hår! Ohhhh. Jag älskade hans hår!

Det är tur nu, för jag ser ut som honom. Någon nämnde permanent för mig häromdagen och då slog jag bort det som man slår bort alla befängda idéer. Idag på lunchen bestämde jag mig för att göra det. Så efter jobbet tog jag bussen till 80-talet och rullade upp mitt hår som det aldrig blivit rullat förr och täckte det i illaluktande vätska som brände i hårbotten medan jag log tappert.

Varje gång jag går förbi en spegel nu, så ler Joey mot mig och vi ger varandra en slängkyss. Lycka!

Jag undrar just om denna ständiga ström av I-landsproblem som kantar mitt liv någonsin kommer att tunnas ut, eller vågar jag ens skriva det - försvinna helt?!

Jag tycker om röda naglar det är fint. Man får inte ha de på jobbet, men jag har det ändå och låtsas att det regnar, för om man ska ha ett sånt jobb, så ska man åtminstone få vara lite fin. Men samtidigt så är det värsta jag vet när det flagnar, och när man har rött, så syns det alldeles för väl - det är inte som när man inte orkar noppa ögonbrynen och kan dölja det med ögonbrynspenna, eller om man inte orkar raka benen och tar långbyxor. Nej, det här kommer med stor, blinkande neonskylt - hon har flagnande naglar och inte ens vett att skämmas.

Nu är det så. Aceton är en såndär sak jag aldrig någonsin kommer ihåg att köpa, jag har alla avsikter att göra det, men det slinker alltid iväg innan jag kommer till skott. Så jag målar på. Lager på lager, för att dölja min glömskhet. Men jag har gjort det nu fem gånger, så där det inte har flagnat alls ligger det fem lager och kontrastar fint mot det ynka ett lager som jag målar på. Fruktansvärt fint är det.

Fan.