Söndag morgon. En öde 70-väg någonstans i Sollentuna. Jag sitter i bilen med nervevade rutor, så håret blåser i vinden (givetvis blåser det aldrig in i ögonen och gör så att jag nästan kör av vägen, utan det blåser förföriskt från sida till sida och jag kan ana doften av jordgubbar från balsamet jag använde i morse.) på radion spelas en vemodig visa från 60-talet som framkallar dofter av nybryggt kaffe på morgonen, det varma träet från altanen där jag sitter barfota med fötterna i gräset och välkomnar den varma sommardagen och mammas kök.

Jag tänker på hur lyckligt lottad jag är. Vilka underbara människor jag har i mitt liv. Vilken tur jag har som har hamnat i det här livet i en stor omfamning av kärlek, omtanke och värme. Hur alla beslut jag har fattat som jag tänker att jag kanske ångrar har lett fram till den fantastiska tillvaro jag har nu, och inte alls var dåliga beslut, utan bara ett trappsteg på vägen till lyckan. Jag älskar så många och så mycket, och känner mig ibland så tacksam att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Mitt liv är underbart, jag är tacksam för att du finns där. Det tänker jag på på den ödsliga vägen.

(Eller, egentligen, så tänkte jag mest på hur fantastiskt trevligt det skulle vara med ett bakisligg, men det kan jag ju inte skriva här!)

Alltså, vi bor väldigt högt upp. Jag är säker på att ni alla har fått kånslan när ni är högt upp att ni vill kasta ner er själva eller i alla falll nåt ni har i handen. Jag och Ulrika gav in för frestelsen igår och kastade talgbollar över kanten. Varenda en hamnade på träd. Det blev inte ensen liten krash. Mycket nedlåtande resultat, men som tur var så stannade det där, för jag kände att jag började snegla på möblerna. Tur också att vi fick slut på vin, annars fanns det nog en överhängande risk att jag inte skulle vara vaken och skriva detta, utan sova och glömma bort jobbet. Men nu är jag uppe, ska bara försöka hitta en ögonskugga som matchar mina blodsprängda ögon, sen ge mig av till jobbet. Jag tänker vitt, för då kan jag gå som polkagris, och vem älskar inte polkagrisar?!