Ni vet när man är påväg att göra något dumt och man vet precis hur det kommer att sluta, men det är försent att ändra sig? Välkommen till mitt liv.

Jag skulle svänga vänster i en fyrvägskorsning, men det var rött. Så jag stod snällt och väntade, pillade på radion och svor över att den enda stationen jag kunde få in var Lugna favoriter och P4. Funderade lite på livet i allmänhet; varför gravad lax är så äckligt, fast grillad är en smakorgasm. Hur det kommer sig att kassan jag väljer i affären alltid är den slöaste - trots att jag byter. Att när jag kom hem idag så måste jag komma ihåg att flytta på bokhyllan, eftersom jag vaknat varje morgon och stört mig på att den är osymmetrisk. Lite sånt där tänkte jag på, och då var det plötsligt grönt.

Nu är inte jag riktigt typen som mjukstartar opch sakta glider fram över asfalten som jelly glider sakta genom hela kroppen. Jag är mer den som redan hade startat innan det blev grönt och fått upp ganska mycket fart. Så jag rivstartade.

Det kom en bil rakt uppifrån, och jag är mycket väl medveten om att han har företräde. Det vet han också. Den enda som inte visste det i det här sammanhanget var min fot som var på gaspedalen och vägrade släppa taget. I den sekunden insåg jag att jag hade gjort något väldigt, väldigt dumt och det skulle knappast sluta väl.

De säger att innan man dör så passerar ens liv revy. Det är en lögn. Det gör det inte alls. Det sägs också att man tänker på sina nära och kära och älskar och förlåter. Det är inte heller sant. Jag tänkte; "Jag kommer att dö till Michael Bolton."

Två centimeter från min bil stannade den andra bilen. Två centimeter. Hans bil andades på min bil. Jag andades på Michael Bolton. Michael Bolton tog i så han sprack.

Sen åkte jag vidare till jobbet och låtsades att mina händer skulle skaka som asplöv och hjärtat skulle bulta på halsen. Det är fullkomligt normalt när man heter Jenny.

Ja, nu ni folk. Nu har jag problem på riktigt. Jag började mitt jobb den fjärde maj. Varje dag sedan dess har jag köpt en latte på väg till jobbet på solna station. För jag har haft det oförskämt bra och gått förbi pappabanken varje morgon. Nu är den enda banken min egen plånbok, och den gav tillbaka ganska mycket till pappabanken, så min situaion är lite annorlunda. Problemet är att han som säljer kaffe har blivit min bästis, oxh varje gång han ser mig komma genom dörren så börjar han med min latte. Trots att det är kö före. Han blinkar till mig och håller upp kaffekoppen som vi har en hemlighet som bara vi vet. Och det känns som om jag gör honom glad. Betalar för hans barns utbildning i Afrika. Hur ska jag komma ur den situationen? Jag måste gå förbi för att komma till spåret och han är aldrig sjuk. Förslag mottages tacksamt. Tack.