Varför är det så att de där dagarna när man mest behöver en kram så hamnar man mitt in arga människor, sura människor, trötta människor och inte en endaste djävla kram i sikte?! Fan, vad sur jag blir. Och när man är sur så blir man ful och då är det än mindre människor som vill krama en och då sitter man fast i en ond spiral som aldrig slutar väl. Jag är sur som fan och behöver någon som vill gräva sig igenom all taggtrådoch bara ge mig lite kärlek. Är det verkligen för mycket begärt?(det är inte flickan i brevet som skriver det här. Hon dansar disco på malta.)

För andra gången på en månad har jag vaknat med ett spontanblåöga. Jag förstår inte.

Eller det började igår, för då vaknade jag med två påsar under ögat istället för en. Men jag tänkte att det fick mig att se intressant ut, och att alla säkert skulle tro att jag hade varit ute hela natten och festat med kungligheter (för det är det första rimliga antagandet människor gör när det kommer till mig!). Men idag var det tre påsar och dessutom en fin färgskala. Nu ser det ut som jag har varit ute och festat med Rocky. Inte lika fränt alls. Och svårt att smink-matcha. Jag äger ingen blå ögonskugga, inte lila heller.

Men det kanske är så att jag är en på sex biljoner som får spontanblåögon, liksom typ fem på sex biljoner självantänder av religiösa skäl. Så jag har nog sett ljuset. Ja, jag såg ljuset, men blev bländad och gick rakt in i en lyktstolpe.

Amen.