"At my signal, unleash hell."

Den gick på TV inatt. Jag har inte sett den på flera år, men han är fortfarande fruktansvärt avtändande när det hänger en decimer lång snordroppe från hans näsa. När han sedan kletar den över hans stackars döda frus fötter, så mår jag illa. Det tar liksom bort fokus från det hemska som är slakten på hans familj. Eller det kanske bara är jag som känner så? Om man är så snygg som honom så kan man inte tvätta sig på flera år när han har snorat ner en? Jag kan inte ens skriva om det utan att hulka. Inte gråthulka, alltså. Det andra.

Men det var inte det jag skulle berätta. Men någonstans ungefär där han sa det där som inlägget började med, så trampade jag på en glasskärva. Det sitter någon centimeter nedanför lilltån på höger fot, och den vägrar komma ut. Efter några halvhjärtade försök att pilla ut den igår - som bara resulterade i att peta in den ännu längre - så har jag gett upp. Nu tänker jag vänta på att den vandrar runt min kropp i blodet och kommer ut genom näsan om en vecka, samtidigt som jag gråter av smärta varje gång jag måste stå på foten.

Jag kan inte låta bli att undra om det var helvetet han pratade om. Jag tror det.

(Mamma, det här behöver kanske inte du läsa... och Mattias - ja, jag VET. Schh! Och Sara - inte vara orolig, jag har minst fem liv kvar. Minst! Och pappa - det här är bara lögn, detta hände inte alls, och verkligen inte med din bil. Absolut inte!)

Alltså, det här med att köra bil. Jag kommer ihåg innan jag fick körkort så tänkte jag att det var den lättaste saken i hela världen. Man bara sitter där och väjer för alla faror och tittar på utsikten. Ibland känns det lite som om jag inte riktigt hat släppt den tanken.

Jag har fobi för att köra över broar. Jag är livrädd att köra ner i vattnet och drunkna, så rädd att jag måste stänga mitt medvetande för den här fruktansvärda möjligheten. Detta gör jag på det enda möjliga sättet - jag blundar. Ibland har jag kört över höga kustenbron, och då måste jag tjuvkika ibland, för den är lite längre än mitt ögonmått. Det här är ju inte vettigt på en fläck, det VET jag. Men jag vet en himla massa saker, men det hjälper föga när min kropp får selektiv hörsel när det kommer till hjärnans signaler.

Men eftersom den här reaktionen har varit begränsad till endast broar, så har det gått ganska bra. Hittills. Men idag upptäckte jag att det här händer även i andra situationer, och det är lite värre. Jag skulle åka och hämta pappa från träningen, och då åker man en lång, lång raksträcka - sån där väg där man inte behöver tänka så mycket, Men nu är det massa vägarbeten och tillfälliga justeringar så man måste liksom fokusera. Inte dagdrömma. Jag var halvvägs till altaret med Colin Firth när jag bara hör massa tutande. Jag vaknade till och tittade mig runt för att se vad som hände. Det visade sig att det var jag som hände. Helt plötsligt var jag ensam mitt i vad som verkade vara en fyrvägskorsning. Och det var det. Jag hade kört rakt igenom rödljusen som var rödare än självaste rödluvan. Just då, så insåg jag att jag faktiskt hade registrerat att det var rött. Och min hjärna hade sänt ut en signal till foten att trampa på bromsen. Det kommer jag ihåg. Men foten hörde inte, och stannade bestämt på gaspedalen som om den stod över alla regler och fick göra lite som den ville bara för att det var fredag.

Så där stod jag. I mitten. Sjutton andra bilar stod och tutade och kallade mig för gud vet vad, och man kan ju tro att jag ödmjukt skulle gestikulera fram en ursäkt och smyga vidare. Ja, det var helt klart vad jag hade för avseende att göra. Istället blundade jag. Och körde rakt fram.

Men jag frågade faktiskt mig själv om jag hade fått körkortet i flingpaketet. Det hade jag inte.

Nu vill jag tro att det här var sista gången. Att jag har lärt från mina misstag. Jag är helt övertygad om att det är vad alla tror, för tittar man på historien, så är jag lite känd för att göra det. Ja, så säger vi.