Jag och Ulrika har bytt säng, Den här sängen är så stor att jag gick vilse när jag skulle stänga av alarmet imorse, och fick promenera för att komma över sängkanten för att kliva upp. Det gör det här med att kliva upp kvart i sex på en söndag lite svårare. Lite av en utmaning kan man säga. Speciellt då man ska jobba dubbelskift.

Vi kan väl enas om att den här dagen mer än gärna får gå fortare än fortast så det kan bli måndag så jag får vara ledig?

På en lite annan not, så har jag påbörjat ett experiment. Jag går aldrig på A-brunnar. Någonsin. Jag går omvägar för att undvika dem. Så häromdagen skuttade jag runt en när jag var ute och gick med min chef. Eftersom hon tittade på mig som om jag var en smula utvecklingsstörd, så förklarade jag det här för henne. Fast då tittade hon på mig som om jag var mer än en smula utvecklingsstörd.

"Alltså, Jenny, du är den värsta olycksfågel jag har träffat i hela mitt liv, tycker du själv att det funkar att inte gå på A-brunnar?"

Det har jag aldrig tänkt på! Men hon har ju rätt! Det gör mig inga tjänster alls. Så nu hoppar jag på dem. Gärna två samtidigt om jag kan. Så nu ska allt vända, det känner jag på mig. Mhm.

Jag hatar ordet nödvändigt. Det kommer aldrig något roligt ur nödvändigt. 

Det är inte ett dugg djävla nödvändigt för man får göra vad man vill, när man vill och hur man vill. Så det så. Ska vi alla inte bara vara överens om det?

Ett exempel;

Nu är det nödvändigt att jag sover, för imorgon ska jag jobba femton och en halv timme.

Ett annat exempel;

Det är nödvändigt att ta ut soporna, annars blir det ett berg och luktar apa.

Så. Jag föreslår att vi helt enkelt raderar nödvändigt från vokabuläret, för det är den enda gången något positivt skulle komma ur orddjävlet - det är nödvändigt att vi tar bort det.

Godnatt.

Om en kollega försöker backa över en med bilen, så gör de bara det för att visa hur mycket de uppskattar en, visst? Vi säger så. Eller så är det två mordfördök på två dagar, och då kanske jag ska se över min person lite?

Är det inte lite lustigt, att alla grundläggande behov vi människor har, har vi möjlighet att tillfredsställa själva. Förutom kärlek. Det är fruktansvärt orättvist. För det är inte bara omöjligt att kontrollera, utan även omöjligt att ersätta. Säg att du är hungrig, sådär så det värker i magen - även om du är dödligt sugen på oxfile, så kan du äta ärtsoppa och ändå fylla funktionen och bli mätt. Eller om du är trött, även om du inte sover i din egen älskade säng, så kan du fortfarande vakna utvilad. Det är ju underbart bra, vi är inte ett dugg begränsade egentligen, allting vi behöver för att tillfredsställas finns omkring oss och kan användas när som helst, hur som helst.

Kärlek? Not so much.

Du blir kär i en människa. Kärleken från en annan människa kan inte ersätta den kärlek du vill ha. Den mättar inte hungern, eller stillar törsten. Du är likgiltig inför andras kärlek. Och kärlek som ska vara så underbart, är ju för fin för att vara likgiltig inför - men det tar vi ingen hänsyn till.

(givetvis finns det undantag för alla regler, så det finns säkert de som kan styra och ställa över sin kärlek, och kudos till er!)

Det är grymt och omänskligt, och jag tycker lite att vem som nu skapade oss och våra idiotfasoner får ta och korrigera det här innan det händer fler olyckor. Okej? Tack!

Ulrika försökte knuffa ner mig från balkongen idag. Jag måste säga att jag trodde att vi skulle bo ihop lite längre innan jag började hitta råttgift i min mat och behöva ha fallskärm på balkongen.

Fast hon säger att hon bara övade om utifall att jag skulle förtjäna det.

Tur. Jag känner mig mycket tryggare.

Kvällsskiftet gör mig bara ledsen.

Alla är ledsna och ensamma och behöver tröstas och lirkas med. Om jag hade varit en gås, så hade jag skakat av mig det när jag går hem. Men jag är en svamp. Och nu har jag kramp. I hjärtat.

Men... men... vem tröstar mig?!

Man kan ju prata om att sära på benen och doppa smörgåsrån i alkohol till frukost när ens klienters anhöriga går förbi - men det är inte nödväntigtvis rätt.

Gjorde jag det?

Självklart!

(det är Caroline som tar fram det värsta i mig, personligen skulle jag aldrig komma på något sådant dumt!)

Konstigt hur vissa saker som man lär sig sitter i livet ut - som att man inte ska äta sniglar, eller maskar, eller blomjord. Inte heller ska man klämma fingrarna i bildörren, stoppa fingret i elden, hoppa från balkongen eller lägga sig under ett tåg.

Ännu konstigare hur vissa andra inte fastnar alls - som att under alla trettiotvå av mina levnadsår har jag aldrig någosin ens lite lärt mig att man ska blunda när man sprayar håret med brandfarlig vätska.

Aj.